SAKNAD

Det känns fortfarande overkligt. Lite som en mardröm som man väntar på att vakna från. Men då och då kommer insikten över en. Snart två månader sedan världens finaste pappa lämnade oss. Bara 65 år gammal blev han, och av allt i världen så var det en influensa som skulle ta hans liv. Det är fortfarande svårt att ta in.

Det gör ont att tänka på alla de planer som pappa hade - inte minst att han skulle komma och hälsa på hos oss under våren, och hur han redan hade börjat fundera på allt han skulle göra i New York. När vi gick igenom hans saker under hans sista tid på sjukhuset fann vi två reseböcker om New York som han hade lånat på biblioteket. Så många planer. Vi hade diskuterat att vi skulle vika lite tid åt New York Public Library, för sist pappa var i New York och hälsade på mig (2010 när jag gjorde min praktik) så hann vi bara med utsidan av någon anleding. Så många planer.

Keith har lovat mig att när Rose Reading Room öppnar igen (det är under renovering för närvarande) så ska vi gå dit och ta med mitt foto av pappa, det som vi hade ovanpå kistan vid begravningen, så att han ändå på något sätt får se insidan av biblioteket. Han kanske får följa med till Strawberry Fields igen också. Jag minns hans entusiasm både inför John Lennons minnesträdgård och för själva the Dakota - som ju egentligen bara är ett fint lägenhetshus i mängden på Upper West Side, om än med en intressant historia. Men pappa tog det på största allvar, precis som han gjorde med det där gamla caféet i Prag där det ryktades om att Kafka brukade dricka kaffe. Jag är noga med att jag och Keith verkligen ska ta vara på allt kulturutbud och all historia nu när vi är tillbaka i New York, för det vet jag att pappa skulle ha velat. Han ska få följa med på många utflykter i vår - vi bär med oss honom i våra hjärtan.